Min resa- Om min hatkärlek till mat och om att hitta sig själv.

Nu kommer jag att skriva om något väldigt privat och det kommer att vara väldigt ärligt. Men jag tror att det behöver skrivas, för jag hoppas att jag kanske kan hjälpa någon genom att dela med mig av detta. Nämligen min hatkärleksrelation till mat.


 Jag tror att näst intill alla, framförallt unga tjejer men också unga killar någon gång har tänkt tankar som ”gud va tjocka jag är som inte kommer i den och den storleken”   ” jag borde inte äta det här” och ”varför åt jag så mycket nu blir jag tjock”. Jag vet att jag har det i alla fall. Min hatkärlekshistoria till mat började när jag var 11 år. Jag hade alltid varit väldigt aktiv och jag varvade fotboll, simning, innebandy, dans, tennis och judo. Jag hade träning i princip varje dag och matcher på helgerna. Men sen krockade simningen och tennisen så jag tvingades välja och valde simning, sen blev jag grymt besviken på min tränares agerande och slutade simma. Sen upptäckte jag att det här med dans inte var min grej, sen gjorde jag illa mig ordentligt på judon och tappade modet. Då var det bara fotboll och innebandy kvar. Och 2-4 träningar i veckan + match är absolut ingen dålig motion det heller, men samtidigt slutade jag att växa på längden men åt lika mycket som när jag tränade 8 gånger i veckan fast jag nu tränade knappt hälften.  Detta var när jag gick i 6:an och högstadiet stundade.  I takt med att jag och mina jämnåriga började komma in i puberteten började jag också granska min kropp, tänk på hur den borde se ut och känna besvikelse över min verklighet. Jag minns att jag var chockad över att se mitt skolfoto, och jag skämdes över att det var sådär jag såg ut. Idag kan jag se tillbaka och se att jag var ganska normal, inte underviktig och inte överviktig. Men där och då kände jag mig som en flodhäst.


Varje dag hade jag någon typ av ångest över hur jag såg ut och vad jag åt, VARJE dag. Hösten i 9an när jag fyllde 15 hände något. Jag blev kär för första gången och mitt i det väldigta endorfinruset så slutade jag att äta. Jag gick ner 14 kilo på en månad och kroppen hängde inte med. Jag fick näringsbrist och kunde inte ställa mig upp utan att svimma så mina föräldrar fick turas om att vara hemma från jobbet på luncherna i 3 veckor för att se till att jag åt och om ingen var hemma fick jag inte röra mig i huset för chansen var så stor att jag skulle falla ihop. När det var som värst viktmässigt vägde jag 46kg till mina 168cm. Detta var vintern/våren 2007. Sommaren kom och jag mådde bättre, pendlade mellan 50-55 kg och mådde bra. Jag hittade en vikt där jag faktiskt trivdes med min kropp vilket var stort för mig. Men sen hände något, jag började gå upp igen och nu var ätstörningen ett faktum. Jag började straffa mig själv för att jag åt, jag hade alltid ett tuggummipaket med ett rakblad i i fickan och försvann alltid en stund efter lunchen i skolan för att straffa mig. För att jag hade varit ”svag” som åt. Och eftersom jag var så ”svag” var min högsta dröm att kunna kräkas, att få gå från anorexi till bullemi men det gick inte, min kropp ville inte. Jag minns att jag testade allt, bland annat att svälja en sked med tandkräm. Jag har nog aldrig mått så illa i hela mitt liv men mer än så blev det inte. Det känns så fruktansvärt att tänka på att mitt 16åriga jags högsta önskan var att kunna kräkas på kommando. Det är så sjukt.

 Det där är jag, det där är mina ben och det där är inte knästrumpor.Jag insåg ju själv efter ett tag att man inte ska bli mätt på ett halvt happymeal som 15 åring, att ens mamma inte ska behöva sy in stuprörsjeans i storlek xs för att dom var för vida.


Jag kom ur mitt självskadebeteende våren därpå men mentalt är jag till viss del fortfarande kvar där. Min relation till mat har påverkat mig så otroligt mycket mer än vad den borde, den har fått mig att ifrågasätta mitt eget värde så många gånger att jag för längesen har tappat räkningen. Den har gjort att jag har gått med på saker jag egentligen inte velat för att jag inte har känt att jag har varit värd bättre på grund av hur jag har uppfattat min kropp. Tills jag hittade Herbalife.


Herbalife ändrade allt för mig. Jag fick konkreta resultat, jag hade energin och medlen att faktiskt kämpa för den kroppen jag ville ha och på något sett behövde. För helt plötsligt var jag så jäkla nöjd och stolt över vad jag såg i spegeln, över att jag hade åstadkommit det. Nu har jag en graviditet bakom mig där jag gick upp 21 kg, jag har gått ner mycket av det men kroppen ser ju naturligtvis inte ut som den gjorde. Och vet ni, det känns ändå bra! För jag vet vad min kropp kan och vad jag kan och för första gången så har jag bilder på mig själv som träningsinspiration och det känns så jäkla häftigt! För jag har aldrig mått så bra som jag gör med Herbalife. Så tack Herbalife, för att du hjälpte mig att hitta mig själv.

 
Jäklar va stolt jag var här! För första gången såg jag mig i spegeln och var nöjd med vad jag såg. Detta är min inspiration och min målbild nu, jag själv! Det känns så otroligt häftigt!
 


Kommentarer
Postat av: Alexandra

Blir rörd när jag läser detta. Starkt av dig att dela med dig av detta vännen. Sjukt stolt över dig! Du är så fin <3 kram

Svar: <3
Rebecka Hallams

2014-11-18 @ 00:01:13
Postat av: Alexandra

Blir rörd när jag läser detta. Starkt av dig att dela med dig av detta vännen. Sjukt stolt över dig! Du är så fin <3 kram

2014-11-18 @ 00:01:14

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: