Vad hände med min energi?
Jag vet inte vad som hände, mina energidepåer tog liksom slut. Två veckor av dålig sömn does that to yah antar jag. I måndags var jag och fick mina tänder misshandlade av tandhygienisten efter jobbet usch, där fick man minsann ingen förståelse för att man är gravid och då har ett naturligt sämre skydd i munnen och mycket lättare att för att få ett blödande tandkött. Men icke. Hela munnen pulserade efteråt och jag la en smärre förmögenhet på tandprodukter. Well efter det var jag helt slut. I tisdags var jag äntligen ledig efter en helg av jobb men dagen gick inte åt till storstädning som det var tänkt. Jag var helt enkelt för trött. Mindre preggoincident gjorde att det krävdes an nap så städningen las på hyllan. Det känns jätte jobbigt men jag får helt enkelt vänja mig vid att jag inte orkar längre. Kan ju inte påstå att den här värmen har gjort saken bättre. Ljuset i slutet av tunneln i tisdags va dock att tvättmaskinen kom och blev installerad! Alltså ååh, teknisk kärlek! Tvättar en omgång babykläder as we speak.
Idag är jag hemma och är ofrivilligt ledig. Igår hade jag en riktigt riktigt dålig dag. Egentlige trodde jag att den skulle bli toppen. Jag skulle jobba dröm-passet 08-15, det var strålande sol och vi skulle på tredje delen av ammningskursen på kvällen. Jag gick till jobbet eftersom jag började sent, kom fram svettig som en gris och röd som en tomat i ansiktet, men glad ändå. Det ringde alldeles lagom mycket och mellan 10-12 skulle vi ha en utbildning på jobbet. Men precis efter det fick jag vet att min lunch blev framflyttad en halvtimma. Och jag vet hur det låter men vi gravida tar mat på allra största allvar.
Så lite småsur över detta var det kanske en dum idé att passa på att ringa till min frisör salong som hade försökt nå mig dagen innan. Det är lätt att vara efterklok. Jag fick då veta att tjejen som gör mina fransar har slutat huxflux så dom måste ställa in min tid jag hade bokat på lördag(som naturligtvis i fransväg va i senaste laget) OCH min tider som jag har bokat i juni och juli. Jag som för en gångs skull hade framförhållning hade planerat in midsommar och innan spanien påfyllning som är bokat sedan en månad tillbaka. Blev inte ens erbjuden att ta bort dom utan fick bara till svar att jag får försöka hitta någon annan i stan som kan göra dom. Är riktigt besviken.
Sen gick det verkligen utför, bokstavligt talat. Vi skulle gå ut på vår uteplats för att äta lunch, för att komma dit måste man gå ner för en brandrappa, växelsalen är nämligen på tredje våningen. Mot bättre vetande bestämde jag mig i min surhet för att jag bara ville ta en vända ner. Salladsburk, bestick, vinegrätt och vattenflaska skulle minsann med ner. Så på typ 3e trappsteget händer det som inte får hända, jag trampade snett. Jag samlade 2-3 trappsteg men lyckas på något sätt att fånga mig(utan att tappa något hur nu det gick till)och höll krampaktigt tag i räcket. En kollega som hade sett det hela inifrån kom snabbt och tog det jag hade i händerna och bar ner det till mig och en annan kom uppspringande nerifrån när hon såg vad som hade hänt. Men jag var tvungen att stå kvar en stund. På den microsekunden innan jag fångade mig så hinner man tänka så mycket. Så otroligt många tankar hinner tänkas innan du hinner uppfatta att ni är okej, att du är okej och att det inte hände något allvarligt.
Jag började naturligtvis panik gråta och kunde inte andas, en ren och skär panikångestattack och det tog 5-10 minuter innan jag hade samlat mig. Allt som allt gick det bra, jag spräckte lillfingret en aning, retade upp foglossningen i vänster höften och stukade foten. Det hade ju kunnat gå så otroligt mycket värre. Jag haltade mig fram till amningskursen men va inte riktigt med, det blev en sån otrolig känslourladding så jag va helt slut. Foten svullnade till dubbelstorlek och där har den stannat.
Idag har jag varit hemma från jobbet och blir hemma i morgon med, både höft, fot och psyke behöver vila. Det enda jag har orkat med idag har varit att tvätta bäbiskläder så nu luktar lägenheten underbart. Har även funderat lite på hur jag vill ha det i Masons hörna, men mer om det en annan gång! Jag känner mer blogglust nu, så vi hörs alldeles snart igen!
