Otroligt ärligt
Som ni har märkt så har det varit rätt dålig uppdatering det senaste. Det har berott på lite olika saker. Dom ordentliga bilderna blev lidande eftersom solen lös med sin frånvaro och vi har inte tipp topp ljus i vår lägenhet. Sen har jag varit så trött och jag vet inte varför, det kom så plötsligt. Det känns väldigt hemskt för jag känner redan nu att det är tungt att jobba 100% eftersom jag ska jobba fram till 8 augusti. Det känns så långt borta. Kroppen kräver mer och mer vila och foglossningen förvärras i en skrämmande takt. Sen är det en väldigt privat grej som tynger mig som jag inte riktigt har bestämt mig för om jag ska skriva om eller inte.
Men mest av allt är det mina dagliga tankar och ångestkänslor angående förlossningen som påverkat mig. Nu känner jag mig lugnt och trygg i alla praktiska förberedelser, alla stora måsten är fixade. Men nu har jag inget som kan distrahera mig längre från det som komma skall, och ärligt talat vet jag inte vad jag ska göra. Som jag skrev i söndags började jag läsa " Att föda" som är så högt rekommenderad av massor av olika håll. Jag läste dom första 10 sidorna hemma hos mina föräldrar och fick en stor klump i halsen men intalade mig själv att det skulle bli bättre. Jag fortsatte sedan att läsa hemma och efter 25 sidor gick det inte mer. Jag grät, riktigt hulkade och panikkänslorna växte sig bara större och större, och då hade jag bara läst om latentfasen. Jag är rädd, livrädd över att jag kommer bli tvingad till någonting som varenda cell i min kropp skriker "nej det kommer aldrig att gå" till. Och det är ingen tröst att få höra från sin omgivning att "kvinnor har fött barn i alla tider" eller "kroppen är skapt för det här". Det hjälper inte mig för detta handlar om MIN kropp. Och det säger bara stopp, nej!
Missförstå mig inte, jag längtar så otroligt mycket efter Mason att jag blir alldeles varm i kroppen och glädjetårarna trycker på, men samtidigt ger tanken på förlossningen mig hjärtklappning och kalla kårar. Den 1 juli ska vi på ultraljud hos förlossningen för att se hur moderkakan ligger. Det känns så hemskt och nästan patetiskt för jag hoppas att den ligger i vägen så att jag har medicinska skäl till att få ett planerat snitt. Och får jag det "glädjande" beskedet att den har flyttat upp vet jag inte vad jag ska göra. Vad fan ska jag göra?
Ingen kan tvinga dig att föda vaginalt. Läkaren ska ha väldigt starka skäl till att neka dig ett snitt om du nu är såpass förlossningsrädd! Tyvärr får man kämpa mer i vissa kommuner än andra för att få ett snittlöfte. Stockholm tror jag det är bland en av de lättare ställena att få ett snittlöfte, men har ingen superkoll. Stå på dig i varje fall om du inte vill föda vaginalt! Ska själv snittas om 3 veckor ungefär Pgr av förlossningsskräck..