Känslourladdad, men lättad.
Hej. Jag är helt slut, heeeeelt slut. Jag är så otroligt trött efter besöket på MVC. Idag var vi där i mer än en timma, så det va tur att hon inte hade något besök efter oss. Efter det här mötet kan jag konstatera att vi har världens bästa barnmorska. Vi började med ett blodprov, mitt blodsocker va kanon och mitt blodvärde va aningen lägre än vad dom egentligen önskar. Misstänkte nästan det eftersom jag har varit så trött senaste veckan. Men jag äter ju redan järn så det är bara till att fortsätta med det. Sen fick jag väga mig, usch känns då hemskt. Men BM tyckte inte alls att jag är ovanligt stor och eftersom mitt blodsockervärde va så bra så är vikten ingenting att oroa sig för, så det så!
Sen började vi prata om allt möjligt, fick ställa alla mina frågor( förutom några som glömdes bort trotts fråge-lista) och sen började vi prata om föräldrautbildningen. Där började jag att gråta. Jag förklarade min förlossningsrädsla och nästa gång ska vi prata om det igen och så får jag eventuellt ett aurora samtal. Jag tog också upp min ökade oro som har trängt sig på sen vecka 24, att jag är så fruktansvärt rädd för att det ska hända honom någonting (får tårar i ögonen bara av att tänka på det) så att jag vill köpa trosskydd som upptäcker fostervatten läckage och en doppler maskin för hemmabruk. Det avrådde hon starkt ifrån. Trosskydden finns det inte medicinska studier kring och det skulle antagligen bara öka min oro och kosta mig en massa pengar. Doppler maskinen vet dom inte om det påverkar barnet eller inte så den hoppar vi också.
Däremot sa hon att vi självklart gör upp en egen plan med fler besök för oss om vi vill. Då kände jag verkligen hur en sten lyfte från mina axlar. Tack du fantastiska för att du tar mig på allvar! Så nu ska vi dit igen i vecka 28 istället för 29 och sen igen i vecka 30. Hon ska även fixa så att vi nästa gång får komma en stund tidigare och kolla på den filmen som man får se under föräldrautbildningen så att vi inte missar den. Hon mätte magen men jag uppfattade aldrig själva måttet, det ve helt normalt och det är tydligen lätt att känna honom där inne (det är alltså inte en massa fett på magen) och tydligen ligger han med huvudet neråt just nu. Jag ligger på översidan av kurvan men det spelar egentligen ingen roll så länge vi följer vår egen kurva, Mason och jag.
Vi fick höra hans underbara hjärtljud som tydligen är alldeles perfekta och glädjetårarna bara rann. Hon kommer dock att skicka en remiss till förlossningen för ett ultraljud i vecka 34(tror jag) för att se hur moderkakan ligger. Tydligen låg den lite för långt ner för deras smak under vårat RUL och jag tror att hon kände det nu med när hon klämde och kände. Och jag är ju faktiskt förlöst med planerat kejsarsitt just eftersom moderkakan låg i vägen, så vi får se om historien upprepar sig själv. Men vi vet med säkerhet att vi får se skatten en gång till innan det är dags för förlossning <3
