Lugnet efter stormen
God morgon! Nu efter en god natts sömn, förvisso med konstiga drömmar som innefattade att mina bästa vän blev kidnappad och i utbyte mot henne ville kidnapparen ha ett recept på kakor(?), sitter jag nu i pyjamas i soffan och äter leverpastejmackor och dricker kaffe. Och tänka sig, här har jag tänkt stanna fram tills det är dags för jobb vid 15. Det är helt enkelt en sån dag idag och det känns så himla skönt med tanke på dom intensiva timmarna igår kväll. Det blev verkligen en tankeställare igår, dags att dra ner på tempot nu. Just nu är det mycket tankar som snurrar i huvudet och jag tror att vår barnmorska kommer att få en smärre chock när vi ställer att våra frågor, listan har blivit ganska så lång hehe.
Igår började jag föreställa mig att han var tvungen att komma nu, att vi skulle få åka upp till förlossningen och att dom skulle se att han inte mådde bra där inne och att det skulle bli ett akutsnitt. Att vi skulle få ligga på neo i flera veckor, månader. Jag tänkte på Sandra och deras resa, på hur jag och Jesper på skoj sagt att ”nu kan du få komma” när vi hade satt ihop spjälsängen. Jag har aldrig tidigare tänkt på Plötslig Spädbarns Död, som alltid är en risk, även nu, och jag vill inte tänka på det heller. Men jag är om än ännu mer tacksam över alla tecken han ger, varenda rörelse ger ett litet lyckorus för jag vet att det inte är en självklarhet. Älskade unge <3
